Vardagsömheten

Det strilande vattnet stängs av. Jag är torr, du är fortfarande blöt av det strilande vattnet. Fukten som hänger i rummet blandar sig med dofter från hallen och sommarlättja från det öppna badrumsfönstret. Brisen av lättja byter sig in genom badrumsfönstret smeker genom våra vävda trådar. Jag ser på dig, på avstånd, jag förminner alla de spröda trådar vi vävt mellan oss, synliga av fukten i rummet, dansande droppar av fukt på vår väv efter din varma dusch. Vi ser. Du är blöt. Jag är torr. Men ändå frågar jag din nacke, dina läppar och din mun. Du svarar, svarar med din höft. Min hand på utsidan av din höft. Sen är vi här, här där hjärtat inte vet några gränser, där, där vi kan sjunka så djupt in i varandra av kärlek genom våra bilder, livssagor, erfarenheter och drömmar. Av allt vi levt som vi kan dela. Där, där delar vi det djup av vanvettig galen åtrå vi har i varandra. Kärlek. Där med våra skrattande hjärtan.