Kängor som spökar!

Första advent. Snön föll, det var förmiddag och ljuset bröt sig sakta in mer och mer i lägenheten. Han väntade på svar, kollade förstruligt och otåligt på "whatsapp" randomly. Väntan blev, insåg han, destruktiv och meningslös. Svaret var kanske givet. Han la ner luren på skrivbordet, gick med några knappt märkbara steg mot soffan. Tittade ut genom fönstret på snön som föll, jag faller också, tänkte han! Han gled ner i soffan, lutade huvudet bakåt, drog åt sig filten, vilade nacken på kudden och slumrade in. Somnade och smög in till sömnlandet och försvann bort - till det som varit, till det som kunde komma. Otvivelaktigt, oförutsett och ofantligt.