Re-run, could be in Paris

Mot solvarm husvägg möts kalla vindar med solvärmen, en plats för vårkyssar bättre än många, bättre än dom flesta. Vi dröjer oss kvar, kan inte slita oss, blir fast i varandra, ler, skrattar, känner och tar, sen börjar vi om igen och igen, igen och igen, ända tills den sista i sovrummet. Den första i morgonljus som slutar mer intensivt och som blir mer, och den sista för morgonen vid ytterdörren längre och med saknad. Vid lunch för jag inte kunde låta bli, hej och och hejdå, känner snart dina läppar igen. Tills det blir eftermiddag och solvarm husvägg öppnar längtan igen...