Knattja

Ibland springer någon förbi mitt gamla hjärta, hon sprang förbi mitt och satte ett bokmärke. Och det är väl ok, jag gjorde samma. Vi gjorde samma av olika anledningar och syfte, en sökte kärlek, den andra sökte uppmärksamhet. Olika fast samma. Är det förälskelse? Det här bokmärket gav mig en förhoppning, i mig. Oavsett finns det attraktion i henne och attraktion i mig, och energi emellan, som vi ignorerar. En gåva och förbannelse i samma, just nu. Att känna så här, att det började kännas mer i hjärtat än klistret på bokmärket.

Ensam är bra!

Ensam är bra, njuter av det och trivs i det. Får mycket gjort och leder tankar till punkt. Ensamheten är tråkigare.

Re-run, could be in Paris

Mot solvarm husvägg möts kalla vindar med solvärmen, en plats för vårkyssar bättre än många, bättre än dom flesta. Vi dröjer oss kvar, kan inte slita oss, blir fast i varandra, ler, skrattar, känner och tar, sen börjar vi om igen och igen, igen och igen, ända tills den sista i sovrummet. Den första i morgonljus som slutar mer intensivt och som blir mer, och den sista för morgonen vid ytterdörren längre och med saknad. Vid lunch för jag inte kunde låta bli, hej och och hejdå, känner snart dina läppar igen. Tills det blir eftermiddag och solvarm husvägg öppnar längtan igen...

Kärlekshistoria

Hon stod framför honom i kön på kaffebaren
Hon plockade upp sitt läppstift ur väskan
Tappade det på golvet och böjde sig rask ner för att plocka upp det
Hon böjde sig lika hastigt upp igen
Hon kände hur det snurrade till i huvudet
Hon fick näsblod, vilket inte hänt på tusen år

Han gav henne några servetter från bardisken
Hon torkade näsan och höll för näsborrarna

Sedan sa hon. -Det här skulle kunna vara en början till en fantastisk kärlekshistoria,
om jag inte redan var förälskad.

Skattande hjärtan

Du stängde av det strilande vattnet från takduschen. Jag är torr nu, du är fortfarande våt av det strilande vattnet. Du säger att du har rätt temperatur nu. Fukten hänger som en våtdimma i rummet och blandar sig med dofter från hallen och sommarlättjan från det öppna badrumsfönstret. Brisen av lättja sipprar sig in genom badrumsfönstret, smeker genom våra vävda trådar. Jag ser på dig, på avstånd, jag förnimmer alla de spröda trådar vi vävt mellan oss, synliga av fukten i rummet, som dansande droppar av våtdimma. Vi ser varandra. Du är våt. Jag är torr. Men ändå frågar jag din nacke, dina läppar och din mun. Du svarar, svarar med din höft. Sen är vi här, här där hjärtat inte vet några gränser. Där, där vi kan sjunka så djupt in i varandra av kärlek genom våra bilder, livssagor, erfarenheter och drömmar. Allt det skapar vårt nya. Vårt. Där delar vi det djup av vanvettig galen åtrå vi har i varandra. Kärlek. Där med våra skrattande hjärtan. Vårt, nya!