Har funderat ett tag på varför jag drar mig undan när det finns mycket positiva känslor tillgängliga och riktigt närhet står tillbuds, med en kvinna, och det är ömsesidigt i en relation. Ömsesidigt bemärkelse av två. I en sådan situation, speciellt då, reagerar jag med att distansera mig, inbillar mig att jag måste skydda mig själv från att bli riktigt kär/sårad för det blir jag om det är på riktigt. Så vid en punkt när det blir nära, riktigt nära in i vindlande nära - då skiter det sig för att jag backar. Klipper bandet. Säger tack.
Och varför?
Tillstor del beror det på betingning från min mamma. Min mamma hade inte riktigt koll på sig själv alla gånger. Vilket isig berodde på en liten mix av många faktorer. Men i vilket fall som helst valde hon ofta att inte stå kvar när man behövde henne. (Pappa var en osynlig herre som jobbade mest.) Ett val hon gjorde av olika anledningar men främst för att hon fokuserade på sig själv och sitt missbruk mer än sina barn, ofta. Om jag ser tillbaka så blev jag lämnad/bestraffad av den jag älskade mest utan förklaring - mest vrede. Naturligtvis också osäker på när det var ok att ta kontakt igen efter ett utbrott. Vad, hur och när, var viktigt för att få kärlek och återställa - villkorad och betingad. Betingad kärlek. Det är betingning som ska övervinnas i olika dimensioner.
För mig har det alltid varit lättare att ta kontakt med folk och specifik kvinnor "on site" då kan jag använda den där odlade intuitionen. Telefon och att skriva blir medier som funkar, men lite krångligare för att det inte går att läsa situationen och henne på samma sätt.
Ett faktum, beteendet ska bort. Det är väl dags att försöka göra upp med skiten en gång för alla.
"Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. På en obetydlig verklighetsgrund spinner livet ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar