Intellektet och resonemangen tar över ibland i hjärnan. Speciellt i början av relationer. Grunden till ont är självkänslan. Om den är lite svajig så rycker lilla analytikerdelen av hjärnan in och ropar typ: "Hallå det finns rationella och logiska förklaringar till allt...leta efter strukturen" så blir du trygg igen. Lurar mig ofta där. När känslan för något blir starkare än min tröskel för översvallande känslor, då stänger jag av och kör lite logisk-struktur-analys. Blir känslorna starkare och mer överväldigande än vad självkänslan kan hantera? Resultat: kaos, ingen fattar något, alla minst jag som är ännu mer förvirrad. Är det så att jag istället ska slå på trumman, va arg, skrämmas och älska, allt vad det går. Eller?
Konkret exempel är: Andra, tredje kontakten med en kvinna som väcker starka känslor av betagen hos mig. Förmodligen doffsing på tänkliga sätt. I alla fall har jag upptäckt att jag kan njuta av henne och följa henne, och har känslor för henne. Och då, inte, nä nä, fel. Nä, då ska jag liksom klura, lura och läsa hennes signaler. Vad tycker hon? Vad känner hon? Är hon med eller av? Förresten vad skriver hon nu på FB! Vad betyder det? Har hon addat mig ännu? Aha hon äter kanelbulle med vänsterhand, dricker svart kaffe och lyssnar på Spotify.... Ok jag förstår, lost case - hon gillar inte mig. Vi rundar av det här. Kanske, säger bara kanske, att jag fett feltolkar allt, lite mer än möjligt. Men ok, en bra anledning till att aldrig gå vidare med en relation.
Närmare kärnan! Och nu gör jag annorlunda, tvärtemot!
By the way! Det låååånga ögonkastet från smartaste, vackraste och underbara. Som ledde till FB som ledde till mail. Hon är vägen framåt - för nytt sätt. Annorlunda och tvärtom!
SvaraRadera