Via "on demand" såg jag Eat Pray Love - Lyckan, kärleken och meningen med livet. Mest av nyfikenhet, och för att några vänner tipsat om boken. Men filmen, tja, jodå ok men det var inga nyheter direkt. Mer det vanliga - uppbrott, sorg, panik, balans, trygghet, förlåta jaget och gå vidare. Men lite nyfiken blir jag på ett återkommande argument. "Det måste finnas plats i hjärnan för att ta in kärlek" (vet inte om argumentet finns med i boken). Men jag tror att det är mer att definiera sig själv och sin egen bana efter en separation. Och vara nöjd med att jag är jag? Kanske är det poängen de vill åt?
Argumentet ovan gav mig däremot tanken att jag tänker, för mycket, analyserar jaget för mycket. Självanalysen går i vågor i mitt liv men tycks komma tillbaka varje senvinter, kanske har det med februari och för lite sol att göra. Februari som månad är lite seg dyster inomhusmånad och öppnar för mer reflektion. Men det blir kanske för mycket av det dåliga och det goda inte får plats. Eller att tanke tar över handling?
Kan det vara så att jag funderar så mycket att det inte finns plats för alternativet, att ta in kärlek och agera. Tänker jag så mycket att det inte finns plats, plats för ta in känslor, att ta in någon, kan det va så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar