Om jag kikar rakt ut

Om jag kikar rakt akter ut ser jag sjö och hav. Sjö och framförallt hav har alltid varit mig nära, nära på sommaren, nära på vintern. Solvarma gräsmattor och grovkornig sand vid badplatsen vid Rösjön på 70- och 80-talet. Klipporna i Skärgårn, båten i Vaxholm ut till solspeglade klippor täckta av picknick familjer. Roliga 80-tals stränder i Ängeholm, fest och glam och väldigt mycket tonår. Senare Stockholm och 90-tals hype, Rålambshov och Norrmälarstrand 86, stadsvattnet och repet i trädet. Repet i trädet hängde i ett träd nere vid badplatsen vid Rålambshovsbadet. Vi svingade oss ner i mälaren när oftast det gick, med kalla öl som sällskap. Under de senaste åren har det varit den Skånska sydkusten som gett hav och vind - Ribban, Kallis, Västra Hamnen, Falsterbostranden, vintervandringar till ända längst ut på Måkläppen. Kan helt enkelt inte vara utan hav.

Om jag kikar rakt ut, föröver. Trots regn, vind och råkall kyla så känner jag mig varm, glad och förväntasfull. Förväntasfull med spänning på det lilla, det lilla som lockar ju mer jag hanterar det, kanske tar det 9 1/2 vecka eller längre - men det vindlar och blir mer och mer lockande. Mer och mer synligt och tydligt men fortfarande ovetande, ovetande i balans mellan "verkligenheten" och svindlande. Det är lika underbart som att vakna en sommarmorgon på en säng klädd i bomull av det egyptiska slaget och veta att den här dagen är vår, vi äger dagen, äger den, i närhet, tanke, och omfamnade i varandra vid solvarm frukost... Det är det lilla, lilla som ger vindlande vindelgångar. Det är det som får mig att le i hjärtat...