Och när jag ändå, efter att ha sovit på saken är än mer övertygad om känslan och förträffligheten. Intiutionen pekar rätt. Jag är också övertygad att storheten börjar i det lilla, att börja med dom små bitarna och lägga pussel med varandra i respektive hjärta och gemensamt. Jag tror att alla "hjärtor" bär på guld och diamanter men dom bär också på dom svarta förkolnade bitarna - ömma och sårade. Precis som New York, Köpenhamn och Stockholm. Det är därför vi lägger pussel tillsammans för vi alla bär på båda. Det ömma sårade och det ömma älskande. Och visst blir jag rädd ibland när det händer, men ändå är förälskelsen, liten som stor, underbar. Liten kommer före stor och hon växer på mig. Men igen, förälskelsen är det som betyder mer än de svarta kolbitarna för "förälskekänslan" är så stor, bestående och evig såsom gräset.
Kvinnan i New York kanske har en kolbit eller två,
och dom finns där för alltid, men storleken varierar
beroende på stimulans och känslor.
Det är inte hur det är som är viktigt, det är hur det känns.
Solen går upp dagens händelser kan börja. Och mitt i det lilla gillar jag alltihop, alla bitar, alla känslor, jag ber dig knacka på min dörr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar